Sorgen är inte jämställd – kvinnor lämnas utan stöd

När en livspartner försvinner drabbas den efterlevande inte bara emotionellt – det slår också hårt mot de praktiska bestyren i vardagen.

Förlusten är – i synnerhet för kvinnor – tudelad: sorgen efter en livskamrat, och en uppsjö av praktiska utmaningar som de aldrig tidigare behövt hantera.

I tusentals svenska hem ekar tomrummet efter en livspartner – en tom stol vid köksbordet, en ensam kaffekopp, en hall som förblivit tyst. När någon förlorar sin livspartner förändras livet i grunden – känslomässigt, men också praktiskt och ekonomiskt. I många fall drabbas äldre kvinnor mer påtagligt och i större utsträckning än äldre män.

Givetvis drabbas även män stort av att förlora sin partner. Änklingar löper högre risk för sjukdom och dödlighet, och saknar ofta det sociala nätverk som kvinnor byggt upp. För många män försvinner den person som tagit ansvar för måltider, hemmet och det sociala livet.

Men enligt Socialstyrelsen var två tredjedelar av alla som förlorade sin partner under 2021 kvinnor. Det är ingen slump. Kvinnor lever i genomsnitt längre än män, och i många fall är kvinnor något yngre än sina män vilket gör att fler kvinnor till sist blir kvar ensamma.

Konsekvenserna av att kvinnor överlever sina män handlar inte enbart om ensamhet och sorg. I många heterosexuella relationer i den äldre generationen har rollerna varit traditionellt fördelade där männen tagit ansvar för ekonomi och praktiska frågor. När mannen går bort förlorar kvinnan därmed inte bara sin livspartner, utan även den som hanterade bostadslånet, pensionspappren och vardagens praktiska bestyr. Det skapar oro, vilsenhet och en känsla av att stå utlämnad – mitt i sorgen.

Jag kan se att det behövs åtgärder från samhället för att mildra sorgen, både för kvinnor och män.

Vi behöver ta fram ett program för efterlevandestöd. Fokus i kommunerna ligger på konkret och praktisk hjälp i vardagen: stöd med blanketter, förståelse för pensionssystemet, bostadsekonomi och kontakter med myndigheter. Självklart ska det psykologiska stödet finnas där också, men det måste kompletteras med konkret hjälp i vardagen. Möjligtvis kan detta inkorporeras i den redan existerande familjerådgivningen, där bland annat psykologiskt stöd redan finns.

Kommunen behöver ge ökad tillgång till samtalsstöd, både individuellt och i grupp.

Om vi inte idag erbjuder en jämställd äldreomsorg så ska vi genast arbeta för att detta ska bli det som gäller i Upplands Väsby.