Förfärligt att vara otrygg i sitt hem

 I samhällsdebatten går diskussionernas vågor höga när det gäller att hitta de bästa sätten för att säkra tryggheten på gator och torg.

Det är näst intill så att kreativiteten inte har några gränser när det gäller utomhus- och/eller den offentliga miljön. Å andra sidan är kunskapen om att många lever i stor otrygghet där man skulle vara som mest trygg, i sitt eget hem, bland sina närmaste, är bedövande.

Jag önskar att fler skulle tycka att det är bråttom att ge trygghet till alla dem som lider av att inte få vara trygga och ha en fristad i sitt eget hem.

Att våld i nära relationer finns i alla typer av familjer vet vi sedan länge. Många lever i en destruktiv parrelation med våldsinslag. De barn och ungdomar som finns i dess närhet ska inte behöva uppleva att våld riktas mot dem eller en vuxen i det egna hemmet.

Vi som finns runtomkring dem som blir utsatta för våld måste göra allt för att bryta mönstret att våld föder våld, från den ena generationen till nästa. Det är en stor uppgift för närsamhället att förebygga, ingripa och förhindra.

En utsatt grupp som det inte talas som mycket om men som också är föremål för våld är personer som är särskilt utsatta. Jag tänker då på äldre och personer med funktionsnedsättning. Vi måste agera tillsammans för att se och reagera på det våld som dessa utsätts för av både främlingar och närstående. Samhället är skyldigt dessa personer en större uppmärksamhet och skydd.

Att ge personer skydd mot våld i hemmet är för mig en självklarhet och det är inte att inkräkta på det enskilda hushållets integritet. Trygghet i det egna hemmet måste anses väldigt skyddsvärt. Ger vi inte trygghet i det egna hemmet för barn, ungdomar, vuxna, äldre eller vem som helst – hur ska vi då tro att tryggheten kommer att öka på gator och torg?