Vad skulle hända om anhörigvårdare gick ut i strejk?

Idag är det många svenskar i Upplands Väsby som behöver hjälp med att dra på stödstrumporna, att klara morgonduschen, att få i sig frukost eller att komma upp ur sängen. Samtidigt finns det så många anhöriga; makar, barn, eller andra släktingar och nära vänner, som gärna hjälper till. Det är inte utan att jag vill kalla detta för kärlekshandlingar som utförs oförtrutet dag efter dag. 

Jag kan ju inte säga annat än Tack! Jag har inte möjlighet att dela ut någon medalj, men ett stort tack kan jag ge. 

Att uppvärdera anhörigas insatser och utforma ett bra stöd för anhörigvårdare är en av vården och omsorgens allra viktigaste frågor. Det gäller i dag och det gäller inte minst inför framtiden. 

Anhörigvården kan sägas utgöra basen i vård- och omsorgsarbetet. Anhöriga är sjukvårdens och omsorgens viktigaste medarbetare! Vi vet att för många äldre är tillgången till en anhörig en förutsättning för att kunna bo kvar i det ordinära boendet när funktionsnedsättningar kommer. Detta gäller inte minst vid vård i livets slutskede. För personer med psykisk funktionsnedsättning kan en anhörig vara en ovärderlig resurs. Inte sällan är en anhörig den som håller samman det nätverk som behövs kring personen för att denne kunna vara delaktig i samhällslivet. Föräldrar till barn och unga med funktionsnedsättningar ger den omvårdnad och det stöd som barnet behöver. Det går inte att göra en enhetlig beskrivning av situationen som anhörigvårdare. Situationerna kan se väldigt olika ut. 

Äldreomsorgens insatser har kommit att koncentreras på färre men allt mer hjälp- och vårdbehövande äldre människor. Äldre kvinnor och män, som har mindre omfattande hjälpbehov, har samtidigt oftare ställts utanför det kommunala åtagandet. 

Det är i första hand barnen som ökat sina omsorgsinsatser för åldrande föräldrar, men ökningen gäller även andra anhöriga. 

 Att vara anhörigvårdare är vanligast i åldrarna 75 till 84 år och det är lika vanligt att make hjälper maka som tvärtom. Men en stor grupp anhöriga finns bland personer som är 55 år och äldre och som hjälper någon de inte delar hushåll med. 

Anhöriga svarar för behandling, rehabilitering och omvårdnad och deras insatser minskar behovet av samhällets insatser genom sjukvård och omsorg. 

Vad skulle hända om alla dessa gick i strejk? 

Politiken måste ta sin utgångspunkt i att anhörigvårdare behöver hjälp, information och handledning. Uppgiften som anhörigvårdare får inte vara påtvingad utan vara helt frivillig. Varje anhörigsituation är unik. En anhörig måste därför själv få avgöra hur stort ansvar han eller hon vill ta för att vårda, bistå och stödja en närstående. 

De flesta anhörigvårdare gör sin insats av kärlek och fri vilja. Många anhöriga beskriver positiva och meningsfulla upplevelser. För makar eller sammanboende kan omsorgen och vården om partnern också stärka känslan av egenvärde, liksom relationen dem emellan. Många som går in anhörigvårdare upplever att vardagen fungerar väl, även utan hjälp och stöd i början. Men när vecka läggs till vecka, månad till månad, år till år så ökar behovet av stöd. Situationen förändras. Och då är det viktigt att det finns olika stödformer att erbjuda. 

 För anhöriga handlar det om att få stöd och känna uppskattning för de insatser som man gör för en närstående. Det handlar också om den anhöriges behov av vila och att få tid över för personligaangelägenheter. Men det handlar också om kunskaper och färdigheter för att kunna behärska situationen på bästa sätt. 

Det är angeläget att förebygga att den anhöriga själv blir fysiskt och psykiskt utsliten. 

 Ett mål med de gemensamma ansträngningarna som görs på lokal, regional och statlig nivå måste vara skapa en mångfald av bra stödformer till anhöriga som vårdar. De viktiga frivilligorganisationerna har en viktig roll i anhörigarbetet. Vänner i Väsby med väntjänsten, pensionärsorganisationerna och andra föreningar är oumbärliga i arbetet med att få de anhöriga att orka vara anhörigvårdare. 

 Kommunens insatser i form av anhörigkonsulent, gruppsamtal, enskilda samtal, avlösning i hemmet, dagverksamhet och andra insatser är självklara att kommunen ska ha, och utveckla. 

 Att vara anhörig till en person som drabbas av demenssjukdom får många konsekvenser. Det påverkar hälsa, social situation, ekonomi och livskvalitet och levnadsvillkor i hög grad. Här måste vi veta mer och sätta in insatser så vi arbetar hälsoförebyggande. 

Anhörigvårdare löper risk för att försumma sig själva med brist på fysisk aktivitet och sömn, och möjligheter att upprätthålla ett socialt umgänge. 

Det behövs ett nytt perspektiv på vård, omsorg och stöd. Ett perspektiv som utgår från de anhörigas grundläggande betydelse för att ge vård, omsorg och stöd till närstående äldre personer, personer med funktionsnedsättningar eller långvarigt missbruk.