Alla måste få vara trygga i sina hem

I samhällsdebatten går diskussionens vågor höga när det gäller att hitta de bästa sätten för att säkra tryggheten på gator och torg. Så gott som alla vill ha fler poliser, fler kameror som ska bevaka gator och torg. Kreativiteten har nästan inga gränser när det gäller utomhusmiljöer eller den offentliga miljön. Men jag kan inte undvika att dela med mig av vad min erfarenhet som socialpolitiker sedan 2003 har gett mig.Denna erfarenhet är att många lever i stor otryghet där man borde vara som mest trygg. I sitt eget hem, sin geegn familj och bland sina närmaste. Jag önskar att fler skulle tycka att det är bråttom, mycket bråttom med att ge trygghet till alla dem som lifer av att inte ha en fristad i sitt eget hem. Att våld i nära realtioner finns i alla typer av familjer vet vi redan. Många lever i en destruktiv parrelation med våldsinslag. Barn och ungdomar ska inte behöva uppleva att våld riktas mot dem eller en vuxen i det egna hemmet. Det är en stor uppgift för närsamhället att förebygga, ingripa och förhindra våld. Några utsatta grupper som det inte talas så mycket om men som också utsätts för våld är äldre och personer med funktionsnedsättning. Personer som är baldnd de mest skyddsvärda i samhället. Vi måste agera tillsammans för att se och reagera på det våld som dessa utsätts för av både främlingar och närstående. Samhället är skyldigt dessa personer en större uppmärksamhet och skydd. Att ge personer skydd mot våld i hemmet är för mig en självklaret och det är inte att inkräkta på det enslkilda hushållets integritet. Tryggheten i det egna hemmet måste anses väldigt skyddsvärt. Ger vi inte trygghet i det egna hemmet för barn, ungdomar, vuxna, äldre eller vem som helst - hur ska vi då tro att tryggheten kommer att öka på gator och torg. Detta arbete kommer att te sig i stora stycken medningslöst.